Sogir

Det finns faktiskt en punkt där man inte ger några fucks längre
Hela mitt liv har jag lidit av extrem ångest. Det har format den people pleaser jag är som person idag, och även satt käppar i hjulet för saker som jag velat göra, men inte vågat. När man pratar om "i don't give a fuck" så tänker jag med en gång på att man bestämmer sig för att hata ett ex man egentligen saknar. Men det är inte vad jag menar med att jag inte har några "fucks to give". Nej, jag pratar om min ångest. Pinsamheter, att säga fel saker till folk, vara den som skapar den pinsamma tystnaden eller den som ställer till en scen. Jag pratar om att jag inte bryr mig om min ångest längre. Hur gör man det?
 
Svaret på den frågan är: Jag har inte en jävla aning. Det senaste har jag blivit totalt befriad från jobbig ångest, stress och nervrositet. Jag har insett att göra bort sig är en del av livet, och alla gör det. Man måste inte vara allas vän, och speciellt inte känna att en konversation som flyter på ligger helt och hållet på ens egna ansvar. 

Jag har blivit intervjuvad till en reklamfilm för min skola, och i vanliga fall hade detta gjort mig fruktansvärt nervös, men denna gången så släppte jag det. Det vanliga "tänk om jag gjorde bort mig, tänk om jag låter falsk, tänk om jag ser ut som en groda?!" var som bortblåst när jag klev ut ur studion de byggt upp för att filma våra svar om hur skolan upplevs av oss elever. Alla tankar kom, men jag svarade dom ångestladdade tankarna med "vem bryr sig, jag har gjort värre saker". Detta är så jävla befriande. 
 
I slutändan så vet jag att jag är en person med mycket ångest, och när den försvinner så är detta en stor grej för mig och jag måste passa på att nyttja min nyfunna självsäkerhet, för man vet aldrig när den kommer tillbaka. Det är skönt att bara kunna flyta med i vardagen utan en vägg av emotionellt kaos som ställer till det för en. Det är som att jag är Thanos och min ångest är halva universum. 
 
Detta låter ju helt fantastiskt, eller hur! Fast det finns ju självklart microångest jag fortfarande måste ta tag i

 
Nördtjejer och drakmaskar
Jag nördar gärna in mig i projekt, och tittar på någon halvkas dokusåpa under tiden. Jag läste idag en flashbacktråd som handlade om nördtjejer, där en kille satt och beskrev sin frustration över att han minsann tröttnat på " tjejer som kollar på dokusåpor, dess mindre om dom kommenterar hur den ena deltagaren behandlade den andra osv". Istället uttryckte han "Jag gillar att nördiga tjejer som har tänkt till och som för den delen inte faller för vänners och samhällets påtryckningar utan vågar vara sig själva" och det låter ju intressant... och ytligt. Ju längre ner i tråden jag läser, desto mer intressant blir det. För att kunna kvalificeras som nördtjej™ så måste man tydligen pricka i vissa mycket viktiga punkter. 

  1. Man måste vara "genuin" nörd. Alltså, du får inte nörda in dig på en dokusåpa, det räknas inte. Det måste vara någonting som den sökande mannen anser viktigt och intressant. Typ Palme mordet eller krigshistoria. Men inte krigsbiografier, usch, sånt är för tjejer. Det skall vara krigsstratergierna som användes, annars är du ju inte insatt, dumma flicka. Eller eventuellt teorier om Illuminati.

  2.  Du får inte vara snygg. Eller jo det får du, men du får ABSOLUT inte ha gjort dig snygg med flit. Du måste vara omedveten om att du är snygg. Smink är ett big no-no. Använder du det så kategoriseras du genast som "krogluder" eller "bimbo" även om du kanske inte ens satt en fot innanför din lokala pub. Alla vet ju att IQ't försvinner när mascaran åker på. 

  3. Man får ABSOLUT INTE under NÅGRA omständigheter vara smartare än mannen som söker efter en nördtjej™. Du får bara vara smart på ett sätt som behagar honom, annars kommer du att kategoriseras som ovan. 



Är ni intresserade av att läsa hela tråden så kan ni göra det här , men räkna med att tappa några IQ-poäng. Ni har blivit varnade. Blev detta ett rörigt inlägg?

Så nu tänker kolla på någonting extremt blasé så som Jerry Springer show och måla naglarna. 
Min senaste skapelse, en arg liten drake men handmålade texturer och med ordet "ögongodis" i åtanke. För jag sminkar inte bara mig själv, jag piffar upp låtsasdrakar också.

 
Hem för bortglömda växter
Inatt så hände någonting som händer ganska ofta hemma hos oss. Ungefär klockan 02:35 fick jagt plötsligt enormt mycket energi och bestämde mig för att ställa mig och diska, eftersom att det var svalt i lägenheten till skillnad från hur det är på dagen, då det är ungefär 2 grader varmare än i helvetet. Jag sa till min kära sambo att jag är snäll mot framtida jag, som kommer att vakna i morgon till en fin och ren diskbänk. För tro mig när jag säger detta, så här fint är det aldrig på våran diskbänk... Förutom i bloggen. Jag får varje morgon slåss med arga tvättsvampar, kletiga disktrasor och gårdagens middagsporslin för att nå fram till kaffekokaren. 
 
Men någonting som slog mig när jag hade gjort rent var att helt plötsligt så kunde jag se saker igen, och i kanten av min ögonvrå såg jag en stackars timjan som skrek efter hjälp. Jag sprang genast till dess räddning, och såg ännu fler stackars växter som bönade om nåd. Jag tog fram dom och gjorde genast plats för dom på sjukhu... Jag menar diskbänken. Jag vattnar dom och plockar bort de stackars vissna kvistarna som inte överlevt, plåstrar om och vaccinerar och amputerar och... Hör från badrummet... Min sambo. 
 
"Kom och borsta tänderna nu, klockan är 3!" 

Jag stannar till och inser att jag är en fullvuxen människa med alldeles för mycket energi och... Fantasi. Jag går motvilligt och gör mig i ordning för sängen, tar lite extra tid på mig för att bli av med överskottet av spring i benen och pill i fingrarna. Jag lägger mig i sängen bredvid mig sambo som nästan har somnat... och börjar sjunga introlåten till a series of unfortunate events. Låter jag inte som en idealisk livspartner?
 
Det enda jag kan säga om den här historien är; framtida jag blev väldigt glad över vad dåtida jag gjort för mig.