Sogir

My dirty dirty smutstvätt, samt en flytt
SÅÅÅ var vi här! Visby, rosornas ö, blåstens hemvist, nyuppsatta frisyrers mardröm och historienördars eutopi. 
 
Vi flyttade in igår natt, och fick bära in allt som fanns på släpet i mörkret, tysta som möss. Lägenheten är förvånadsvärt stor, och väldigt trevligt inredd. Utöver att den är fullt möblerad så finns det även tvättmaskin, och om man inte bor hemma hos mamma längre så vet man mycket väl vilken jääävla lyx det är. Jag blev så uppspelt över tvättmaskinen att jag var tvungen att dra igång en maskin så fort Pontus mamma och bror hade åkt, bara för att jag inte har större saker att vara uppspelt över. Men ey, jag skall ju ha min första praktikdag i morgon, så there's that 😎 Nya rutiner, nya program, nya spel. Jag hoppas på att göra ett bra första intryck. Är det för mycket att komma in och göra handpistoler med fingrarna? Jag tänker göra handpistoler med fingrarna... Vad?!
 
 
 
Flytta till en Ö och göra spel

Jag har mycket tankar som snurrar omkring i huvudet för stunden. Jag och Pontus skall i helgen flytta till Visby på Gotland, och den här flytten har varit så stressig att jag inte riktigt vet varken ut eller in. Jag fick även för mig för ungefär en och en halv vecka sedan att jag skulle försöka äta nyttigt och kanske bli av med några kilon, då jag inte längre har några kläder som passar min kropp. Det är ingen snyfthistoria, jag vill bara kunna se mig i spegeln och kunna känna “DAYMN”, istället för “jag undrar om det är socialt accepterat att ha samma mysbyxor på mig 7 dagar i sträck”. Men problemet har nu varit att min superstrikta “no carbs”-idé får konkurrens av den rådande flytten. Vårat kök är nämligen nerpackat i lådor tills på söndag. Så tills dess har jag nu ätit pizza 2 dagar i rad. Det har inte ens varit gott.

Nu har vi ju äntligen fått varsin praktikplats/LIA, jag och Pontus. Båda hamnade faktiskt i Visby! Så de kommande 6 månaderna kommer jag att praktisera på en spelstudio som heter Three Gates. Nu startar faktiskt livet. Eller ja, nästan. Så därför tänkte jag försöka att få igång nyttiga rutiner i mitt liv. Från slö student med oändliga deadlines och inlämningar till heltids spelutvecklare. Studentlivet har tagit hårt på fysiken, och eftersom att det är datorer jag jobbar med så känner jag att det enda jag i princip gör om dagarna är att sitta vid min dator och äta skräp, för att sedan gå till skolan, sitta vid min dator och äta mer skräp.

Snart är stressen äntligen över!

Men det får mig att tänka på den jag var innan allt det här. Innan spelutvecklingen. När jag tar min examen i maj nästa år så har jag studerat spelutveckling i 4 år. Jag känner mig inte alls speciellt kunnig, men när jag tittar tillbaka så har jag lärt mig otroligt mycket. Innan jag började spelutveckla så hade jag faktiskt ingen aning om vad jag ville bli. Jag älskade att måla och spelade spel varenda dag. Jag utbildade mig till stylist ett tag, men det var inte alls min grej. Jag har sagt det till många förut, men det var enkelt sagt så här; alla andra gjorde snygga ögonbryn, catwalk inspirerande looks och prisvinnande håruppsättningar, jag själv ville sminka folk till zombies. Så när min mamma föreslog en utbildning för grafik inom spelutveckling så sökte jag och kom in. Det var ju en enorm fördel att jag faktiskt varit datornörd och älskat spel sedan jag var liten, och dessutom superintresserad av att kunna göra konst digitalt. Men tanken hade aldrig slagit mig att jag hade kunnat kombinera mina intressen till ett yrke. Nu är detta mitt liv. Tack mamma!

En anledning till att jag inte har laddat upp speciellt mycket bilder på vare sig mig själv eller mitt liv i allmänhet har varit för att jag helt enkelt har varit osäker. Jag har enligt mig själv “gått ner mig” och tar aldrig bilder på mig själv längre. Men det skall det bli ändring på!... Så fort jag orkar ta en bild. Jag älskar att ta bilder och redigera i all oändlighet, så jag kanske borde börja göra det till bloggen.

Oavsett, detta är vad som händer hos mig för stunden. Vi får se om vi får ordning på den här flytten. Men tills dess kommer jag garanterat att vara helt utmattad, och i morgon har vi visning för vårat examensprojekt, Superhero Intern.

 

 

Det finns faktiskt en punkt där man inte ger några fucks längre
Hela mitt liv har jag lidit av extrem ångest. Det har format den people pleaser jag är som person idag, och även satt käppar i hjulet för saker som jag velat göra, men inte vågat. När man pratar om "i don't give a fuck" så tänker jag med en gång på att man bestämmer sig för att hata ett ex man egentligen saknar. Men det är inte vad jag menar med att jag inte har några "fucks to give". Nej, jag pratar om min ångest. Pinsamheter, att säga fel saker till folk, vara den som skapar den pinsamma tystnaden eller den som ställer till en scen. Jag pratar om att jag inte bryr mig om min ångest längre. Hur gör man det?
 
Svaret på den frågan är: Jag har inte en jävla aning. Det senaste har jag blivit totalt befriad från jobbig ångest, stress och nervrositet. Jag har insett att göra bort sig är en del av livet, och alla gör det. Man måste inte vara allas vän, och speciellt inte känna att en konversation som flyter på ligger helt och hållet på ens egna ansvar. 

Jag har blivit intervjuvad till en reklamfilm för min skola, och i vanliga fall hade detta gjort mig fruktansvärt nervös, men denna gången så släppte jag det. Det vanliga "tänk om jag gjorde bort mig, tänk om jag låter falsk, tänk om jag ser ut som en groda?!" var som bortblåst när jag klev ut ur studion de byggt upp för att filma våra svar om hur skolan upplevs av oss elever. Alla tankar kom, men jag svarade dom ångestladdade tankarna med "vem bryr sig, jag har gjort värre saker". Detta är så jävla befriande. 
 
I slutändan så vet jag att jag är en person med mycket ångest, och när den försvinner så är detta en stor grej för mig och jag måste passa på att nyttja min nyfunna självsäkerhet, för man vet aldrig när den kommer tillbaka. Det är skönt att bara kunna flyta med i vardagen utan en vägg av emotionellt kaos som ställer till det för en. Det är som att jag är Thanos och min ångest är halva universum. 
 
Detta låter ju helt fantastiskt, eller hur! Fast det finns ju självklart microångest jag fortfarande måste ta tag i