Sogir

Lucas potions and oddities
Ojojoj, nu har jag kommit igång igen. Jag fick nog efter nejet jag skrev om i mitt förra inlägg och bestämde mig för att gå all in på mitt nästa projekt. Alltså, inte bara all in, utan verkligen inte låta mig mentalt blockas av någonting. Jag bestämde mig för att göra någonting större. Så jag bestämde mig för att köra fantasy, eftersom att det är min favorit genre, och köra på den klassiska trolldrycksförsäljar vagnen. 
 
Så har jag fortfarande fått svar om praktik? Svaret är nej. MEN, jag är positivt inställd nu efter den positiva feedbacken jag fått på min senaste modell. Jag missade ju tyvärr medeltidsveckan i år igen, så jag kompenserade med en liten medeltidsreferens i form av munkboll på en av afficherna (Northern graves this sunday!).

Förutom allt detta så är det även en sjukt irriterande fluga i våran lägenhet. Han bor här nu. Jag har döpt honom till Alfonso Montgomery. Han betalar däremot väldigt dåligt i hyra. Ohyra (badoom tshhh). 
 
 
När fan är det okej att bara duga?
Idag fick jag mitt första svar på en av mina många praktik ansökningar. Mitt första nej. Det nej'et som sved. 
 
När man kämpar för att kunna nå ett specifikt mål och sen får det där nejet... Det är tungt. Och en stund idag så kände jag verkligen att jag ville ge upp allting. Jag ville inte söka flera praktikplatser, inga flera 3D-modeller... Jag kollade på mitt portfolio och tyckte att allting var skit. Jag ville bara ge upp. Den emotionella bördan av att ständigt pusha sig själv till att bli bättre, göra bättre, söka mer, bli mer! Den känns hårt i bröstkorgen. 
 
Jag funderade på om någonting i mitt portfolio var bra alls. Jag ringde min mamma och min pappa, frågade vad dom tyckte. Dom gav mig peppande ord och försökte lyfta min jävliga dag. De sa att mitt portfolio är bra, och att jag måste sluta ställa såna krav på mig själv. Och då slog mig en tanke som både kan vara god, och ond. 
 
Varför är det aldrig okej att vara medioker? Varför är det aldrig okej att vara nästan bäst för att kunna ha någon framtid alls? Jag säger inte att jag är varken näst bäst eller näst-näst bäst, jag säger bara att det inte är jag som är herre på täppan, och om jag inte är det så är mina ansträngningar inte värda mycket. Varför måste man slita så jävla hårt hela tiden? När ska saker bara kunna rulla på, även om man självklart gör sitt bästa. 

Varför måste livet vara en jävla mixer full med stenar? Varför kan jag inte bara få vara medioker tills dess att jag inte är det? Ingen kan vara expert som nybörjare!

Jag bara lägga mig i fosterställning i duschen och sova tills nästa år. 
Men det ska jag inte. Jag sätter mig upp på hästen igen, och tar nya tag. Jag hoppas att jag jobbar ihop lite karma att kunna slappna av någon dag... I framtiden nån gång. 

MVH
/Trött på att slita nu, och vill bara ha ett liv med en vanlig jävla inkomst och en vanlig jävla lägenhet med vanligt jävla gevalia kaffe och vanlig jävla nyhetsmorgon. Det är min stora dröm.

Jag avslutar det här skräpinlägget med en bild som alltid gör mig glad.